Varför göra detta?
En del undrar säkert varför man gör en Ironman och för andra är det helt självklart. I mitt fall är träning nödvändigt för att må bra. Men träning måste vara roligt för att bli av och ett sätt att motivera sig är inspirerande målsättningar. Där kan man så klart tänka olika men för mig var det i år dags att ta revansch från min förra och enda Ironman som var i Kalmar 2013. Där spurtade jag över mållinjen på 10 h och 8 j**la sekunder.
Hursomhelst… för året hade jag siktat in mig på två tävlingar: Dels min gamla hemmabana i Jönköping som för första gången anordnade en Ironman 70.3. och dels den stora revanschen i Kalmar! Förhoppningen var att med bra träning som grund kunna få till roliga lopp och hyfsade resultat. Kvalplatser till VM kändes inte rimligt i vintras, däremot var tidsmålet i Kalmar sänkt till 9h 30 min. Kanske lite blygsamt så här i efterhand men tider är svåra och mycket kan påverka, inte minst vädret. Till saken hör ju också att min erfarenhet av hur kroppen fungerar på så långa sträckor är liten. Hur hårt kan jag pressa mig utan att vägga? Hur får jag tillräckligt med energi och vätska utan att magen rasar? Kommer alla småskador hålla…? En sak jag iaf hunnit lära mig är att det är otroligt viktigt ha en bra positiv känsla under loppet, ju längre desto viktigare. ”Race with a smile” funkar definitivt för mig.
9 h 30 min kändes alltså som ett rimligt mål, samtidigt ville jag ha ett hemligt och ännu mer inspirerande mål som motsvarar drömscenariot när allt fungerar perfekt. Det målet kom att ändras lite nära inpå Kalmar av två anledningar:
1) I Jönköping gjorde jag min bästa tävling hittills i triathlon, en fjärdeplats som också resulterade i kval till VM 2017 – Ironman 70.3 Chattanooga. Toppform kryddat med mer bra träning kändes som ett framgångsrecept.
2.) Allas vår Patric (Johansson) lyckades med det magiska att bli 3:a på Ironman UK och knipa en plats till Hawaii – alla triatleters stora dröm. Kan han så kan jag!
Så mitt (mycket hemliga) drömscenario var att köra tillräckligt bra för att placera mig och kvala till Hawaii.

Pre Race
Ni som varit med, eller på nära håll sett en Ironman-tävling vet att logistiken är imponerande. I Kalmar skall 2600 tävlande samsas med cyklar och all annan utrustning. Det finns en påtaglig känsla av nervositet över hela tävlingsområdet, men ändå förvånas man över hur lätt allting flyter. Vid incheckning pratas det om träning, nutritionsupplägg och det är mer än lite kul att gå runt och spana på andras cyklar och utrustning. Det är en skön känsla att känna igen sig, ibland skratta lite åt nybörjarmisstag och ibland lära sig av andra mer rutinerade.
Pre-race mötet avhandlades effektivt utan större dramatik: ”Vädret ska bli perfekt, herr-proffsen är i Köpenhamn medan dam-proffsen är här, tider för incheckning…, regler att tänka på… osv.” Kändes bra att ha koll på läget och dessutom skönt att ha 3CT-kompisar runtomkring att förlita sig på.

Race Day
Så kom då äntligen dagen…
Det började tidigt, redan kl 04:00 var det frukost innan vi rullade in till Kalmar och växlingsområdet för att pumpa däck, sätta på flaskor och kontrollera påsar. Några nervösa toabesök blev det förstås och en chans att blöta ner sig lite vid Kattrumpan. Lite dimma låg över Kalmar, men i övrigt var vädret precis så perfekt som man kan önska – lagom temp och nästan ingen vind! Lycka till alla klubbkompisar! Sen en promenad bort till simstarten.

Simning 59 min 6 s
Knödde mig fram till Kristoffer en bit bak i startgrupp 50 min. Såg damproffsen simma iväg och kunde njuta lite av atmosfären innan det kl 07:00 blev dags att springa nerför rampen och börja simma. Vågstart som infördes förra året var fantastiskt bra. Fältet spreds ut och det var inga stressade simmare runtomkring att fäktas med utan kontrollerad start i kontrollerad fart. För tre år sedan var det tvärtom, fullständig panik första 500m när vi simmade som packade sillar och folk bakom ändå ville simma över. Men nu flöt det på och fram till första vändningen växlade jag mellan att simma själv och leta fötter att ligga bakom. Halvvägs in var det lite strul runt vändningarna och jag tappade positioner. Samtidigt började händerna domna bort och dragen blev sämre. Började känna mig lite loj och missnöjd – det här går nog inte så bra… Tittade åt sidan och såg Kristoffer simma förbi med bra fart och med en hel klunga efter sig. Lyckades inte riktigt hänga på när det blev trångt men jobbade på så gott det gick in mot växling.

 

T1 6 min 5 s
Upp ur vattnet med tankarna att allt säkert var skit och att det här var ju inte riktigt den starten jag ville ha, så nu är det bäst att ligga på lite! Fort bort till räcket där jag till min stora förvåning upptäckte att min krok – prydligt uppmärkt med mitt nummer – var tom!?! En tanke pulserade i huvudet när jag i panik letade på krokarna runtomkring, på marken, i tältet, vid bag drop… VAR ÄR MIN J***A PÅSE!! Ska det ta slut här när jag har jobbat så hårt och vill så mycket? Kan ju inte gärna fortsätta utan hjälm och nummerlapp. Efter några minuter fick jag hjälp att leta av en ”aningen” mer harmonisk funktionär och där på en helt annan krok en bit bort hittade hon min påse – TACK!!! Just där och då var hon världens vackraste människa men det hann jag inte säga för då var våtdräkten redan av och jag på väg mot cykeln.

Cykling 4h 43min 13s
En idealisk Ironman-cykling ska genomföras i ett kontrollerat konstant tempo utan några effekttoppar och viktigast av allt – utan att man går ut för hårt. Så blev det inte riktigt… Adrenalinet var på skyhöga nivåer och det fanns ingen handbroms att tänka på. Istället flög jag över Ölandsbron i vänsterfilen. Passerade Lennart o Håkan på andra sidan, fortfarande ganska sur och ropade nåt obegripligt om skottpengar på påstjuvar…

På väg genom Färjestaden började det samlas cyklister i långa tåg. Jag låg fortfarande mest i ytterfilen men blev passerad av Petter Sandelin (bäste och ende svensk i min klass framför mig i Jönköping, där han cyklade 10 min snabbare än mig). Petter körde vansinnigt fort och jag förundrades lite över vilka stora benmuskler han hade när han trampade iväg. En stund senare, på väg genom Mörbylånga uppstod ett tåg som höll ungefär min fart och det blev lite stökigt med många onödiga omkörningar. Här hade adrenalinnivån nästan återgått till det normala. Istället kom tankar om vad den här starten hade kostat? Bestämde mig för att ta det lite kallt och fortsätta köra med snabbtåget som trots allt höll sig i vänsterfilen.

Någon mil senare kom vi ifatt Kristoffer som undrade var jag hållit hus och jag fick upprepa min harang. Efter att ha skojat lite trampade jag glatt vidare söderut i den nästan obefintliga motvinden. Ner till sydspetsen var det fortfarande gott om cyklister runtomkring men ett par mil senare började det tunnas ut. Jag bestämde mig för att inte släppa iväg någon, speciellt inga i min klass. Följden blev att jag flera gånger pga stök hamnade själv och fick trycka på för att komma ifatt. Cykelbenen var fantastiska för dagen, långa sträckor kunde jag ligga själv i 40-45 km/h.

Över allvaret kom jag ifatt och passerade en aningen trött Petter Sandelin med sina monsterben. Det gav en boost som räckte ända till Ölandsbron och in mot varvningen i Kalmar.

Vinkade glatt åt Erik efter att ha vänt i rondellen och fortsatte själv norrut. Kunde hålla bra fart någon mil innan det började spänna ordentligt i ryggen och baksida lår. Negativa tankar gjorde sig lite extra påminda – Det här går aldrig, nu kommer snart benen dö och ryggen gå av osv… Men inte så att man slutar trampa för det. Strax innan vändning blev jag ifattkörd och bestämde mig för att hålla det hjulet! 12 m bakom förstås men för mig är det en väldig skillnad mentalt att hänga på någon som jag vet är snabb istället för att köra själv och vänta på att bli ifattkörd. Sista kilometrarna innan vändning roade jag mig med att räkna mötande cyklister och konstaterade att det bara var ca 30 st. Var då inte riktigt säker om jag missat någon men nu vet jag att jag mötte den suveräne ledaren Marcus Larsson i ensamt majestät (vinnaren av hela tävlingen och min klass). En odramatisk vändning senare kunde jag spana på dem närmast bakom, vilket var en hel del. Kunde återigen glatt vinka åt Erik som pumpade på med bra fart. Med nu bara tre mil kvar började jag bli lite positiv igen, fast det drog rejält i ryggslutet och jag tog varje chans att sitta eller stå upp och trampa. Några kilometer senare kom så Petter tillbaka med ett långt tåg efter sig och jag bestämde mig återigen för att där ska jag med. Kunde ganska snart konstatera att det inte var bara jag som var seg och hade ont i ryggen. Det var också lite skönt att tempot mattades något när vi närmade oss Kalmar igen. Det fanns folk som hejade längs med nästan hela cykelbanan. Speciellt i Kalmar vid varvning och innan växlingen var det riktigt häftigt och stämningsfullt att cykla. Vi var många som kom in samtidigt men jag kan stolt säga att jag var en av de smidigare av cykeln. 

T2 2 min 4 s
Växlingar är något som jag lärt mig och nu behärskar ganska bra. Kunde springa på fint, hänga upp cykeln och passera toaletterna. Det fanns dock två orosmoln… skulle påsen vara kvar?! och hur är ryggen? Förra gången i Kalmar låste sig ryggen totalt och det tog 7 min (!) att försöka nå fötterna för att byta skor. Den gången släppte det först några kilometer in på löpningen. Den här gången gick det bättre, påsen hängde där den skulle och ryggen protesterade, men inte på samma sätt. På med strumpor, skor och iväg – ”bara” en mara kvar nu!

Löpning 3 h 13 min 1 s
Fick börja löpningen lite försiktigt eftersom det högg ordentligt i ryggen. Så länge jag spände magen gick det att lufsa på i anständigt 4.45-tempo. ”Helt ok, det släpper snart”, tänkte jag som ändå kände mig pigg trots tuff cykling.

Första varvet genom stan var det lika livat som förra gången jag var här. Folk överallt och vid torget pratade speakern om att de som siktar på under 9 timmar passerar nu. Det gäller nog bara fantomlöpare tänkte jag och stapplade vidare. Fick stanna ett par gånger och sträcka ut ryggen som inte riktigt ville sluta hugga. Fast släppte gjorde det till slut efter en dryg mil. Då blev jag passerad av en snabbspringande italienare och valde att försöka hänga på. Plötsligt gick det i 4.25 tempo och det kändes ganska behagligt. Bara några kilometer senare blev vi ifattsprungna ytterligare en gång och jag är inte den som är den... Plötslig var det jag och Adam (som senare vann 30-34 klassen) som plöjde i ytterfilen i 4.15-tempo.

Lite galet tänkte jag men det kändes bra och jag fick tom hjälpa till att dra lite. Det höll nästan hela andra varvet innan jag fick släppa och sänka farten. En mara börjar vid 30 kilometer finns det dom som säger, jag kan dubbla på det! I det här läget var magen inte i någon vidare form och gelén åkte upp och ner i halsen. Fick kämpa ordentligt med huvudet och leta delmål. Men vad gjorde det när nedräkningen hade börjat – bara 10 km kvar, sen 9, sen ... Lustigt hur hjärnan kan påverka och varje kilometer känns som det dubbla. Men plötsligt var jag i parken och passerade Lennart o Håkan för sista gången och plötsligt hade jag sprungit igenom stan och befann mig på sista rakan. Där framme var visst Nils som jag blev tvungen att springa ifatt och skoja med – han hade ju ändå en bit kvar och jag skulle i mål! Kom in ensam på målrakan och kunde fullt ut ta in känslan med musiken, speakern och de fulla läktarna som alla gjorde sitt bästa för att överrösta mig. Lite oklart vem som vann den kampen :)

I mål kom jag till slut in på 9.03.29 !!! Hur gick det till!?! Fullständigt överlycklig och totalt slut i både kropp och huvud blev jag ledd ut från målområdet och blev sittandes i mat-tältet. Vuxna män gråter lite ibland visade det sig och mer än en vänlig själ var framme och undrade om de kunde hjälpa till. Efter lite massage, en dusch och dagens mest efterlängtade toabesök kändes det bättre. Då kunde jag också prata av mig med de andra suveräna 3CT-atleterna. Erik, Kristoffer, Christian och Torbjörn var där och hade alla gått in på kanontider. Stapplade ut på stela ben och fick krama om pappa som hejat på bredvid hela dagen.

Dagen efter
Jag kom sjua i min klass som var ett riktigt getingbo och det fanns fyra platser till Kona. En ekvation som inte borde gå ihop men självklart sitter man där på prisceremonin och väntar och hoppas. Två timmar är lång tid när man är nervös... Mer än en av mina kära klubbkamrater uppmärksammade det och tyckte att det var väldigt roligt... Fast det visade sig vara värt det. 1:an, 2:an och 5:an tackade nej så jag fick sista platsen.

Lite chockad och mycket lycklig sprang jag upp på scenen och fick min plakett och krans. Kändes lite som grädden på moset eller mer passande, ”pricken över i!” Undrar hur det här ska lösa sig, tänkte jag, (kanske högt) i kön till Hawaii-registreringen. Fick snabbt tipset att inte lufta såna tankar högt i andra triathlon-sammanhang. "Du förstår, det finns dom som kan bli avundsjuka och arga på dig! Att fixa en resa till Hawaii är lyxbekymmer för en triatlet!" Kanske har dom rätt, jag är benägen att hålla med...

Aloha!