Idag är det måndag, får påminna mig själv eftersom tidsomställningen fortfarande ställer till det lite i huvudet. På andra sidan jorden, där jag startade min resa för några dagar sedan går ni och lägger er när jag vaknar. Här är lite av en annan värld, så långt bort det går att komma, en drömvärld där triatleter samlas för att få leva ut sina fetischer :)
Det är varmt här på ett sätt man aldrig får uppleva under en svensk sommar. Blåser gör det också, fast det gör det ju hemma med. Vägarna är släta som salongsgolv, skär igenom lavafälten som ritade med linjal o backarna är böljande o långa. Högsta toppen på Hawai'i är faktiskt 4200m fick jag lära mig idag. Lite glad att cykelbanan går längs kusten :) Västra sidan av ön (där vi tävlar) ser ut som ett svartbränt månlandskap medan östra sidan är regnskog. På bergen däremellan finns det snö.
Så hur känns det då att vara här - njuter jag som alla vill att man ska? Var det värt pengarna o en sprängd tidbank på jobbet? Mitt spontana svar är JA! men kanske bäst att reservera svaret till Lördag em :)
Nu är det skithäftigt att vara i händelsernas centrum omgiven av världsstjärnor o idoler. Det känns kalas att ha ordning på utrustningen o de flesta detaljerna. Det känns riktigt bra i kroppen... Har faktiskt inga ursäkter till varför det inte skulle gå bra på Lördag ... Visst kan det bli så att jag i min iver går på lite för hårt (ganska troligt) o visst kommer kroppen koka under en lång dag i solen. Men det löser sig nog, så är iaf känslan just nu - att det kommer att gå bra :) Det får ni gärna påminna mig om en timme innan start ;)
 
 

3CT KM i löpning

Publicerat i: Tävling 3CT, Markus Nymark, Triathlon

Så äntligen dags att avhandla den sista disciplinen nämligen 6 kilometer terränglöpning på skogsstigarna runt Knorren. Upplägget var tre varv på den ganska tekniska 2 kilometers-banan. Kan ärligt säga att jag inte riktigt såg fram emot detta. Korta, intensiva lopp kryddat med plötsliga accelerationer över alla kullar o diken är ett recept för mjölksyrastumma ben. Kände förstås lite press också eftersom jag hade chans på en trippel så ingen chans att hålla igen o njuta av den fina sommarkvällen.

Jag var alltså lite nervös och laddad när jag drog på skorna o lufsade bort mot start. Klart att benen kändes extra tunga just idag :)

 

 Foto Lennart Peterson, Bra uppslutning inför start

På plats var det väldigt bra uppslutning även om en del hade valt att stå vid sidan av. "Deras förlust!" tänkte jag medan jag värmde lite o passade på att gå bakom en buske innan start. Inte bara jag som var nervös och aningen ångestladdad visade det sig för (nästan) ingen vågade sig fram till startlinjen.

 

 Foto Lennart Peterson

 

Pang! så var vi iväg... En riktig startpistol dagen till ära - skrämde slag på halva startfältet :) Min plan var hög fart utan att stressa och eventuellt förlita mig på min spurt (som en bra dag ligger i kapacitet nånstans mitt i mellan Anders Södergren och Petter Northug). Patric Johansson visade direkt att han avsåg att hålla i taktpinnen. Ganska snart blev det också tydligt att det var Patric, jag o Thommy Karlsson som hade bäst ben för dagen. Jag o Thommy lät Patric dra eftersom han var den enda som kunde banan... eller ja, det försökte vi intala oss första varvet :) Faktum var att vi sprang i 3.45 min/km fart och det kändes ganska bra för mig.

 

  Foto: Lennart Peterson, Ett varv klart redan! Känns bra :)

Ut på andra varvet fick Patric fortsatt förtroende eftersom han gjorde ett sånt bra jobb med farten. Thommy o jag tackade o smög med där bakom. Nu var vi ganska säkra på banan så det fanns egentligen ingen ursäkt att inte utmana. Förutom då att det gick fort och en farthöjning snart skulle leda till mjölksyra o risk för stumma ben. "Idag kanske är en bra dag för en spurtuppgörelse" tänkte jag o kände mig lite bekväm. Fast då måste jag förstås va med på slutet så synd att utmana för tidigt o riskera nåt... Så flöt också andra varvet förbi, något mer ansträngande men ändå i kontrollerad fart strax under 3.45 tempo.

 

Foto: Lennart Peterson, Vem satte en bom över vägen där vi ska springa?

Vid varvning kom så en fartökning från Patrics sida. Jag reagerade lite sent men kunde ändå täppa luckan ganska enkelt. Tyvärr gick det inte lika lätt för Thommy så plötsligt var det en duell med bara ett varv kvar att jobba på. Patric skruvade upp tempot och prövade dessutom ett par ryck till. Självförtroendet steg lite för jag kände att nu har jag kanske nånting på gång... "Undrar när jag gör rycket?" tänkte jag på väg nerför en kulle. "För sent!" insåg jag tre sekunder senare när Patric tog initiativet ifrån mig på ett mycket bestämt sätt. Hamnade fort några meter bakom och mina aningen stumma ben och bultande hjärta protesterade o ville inte alls vara med om att försöka komma ifatt. Hatten av! Idag var Patric den starkare löparen när han höll undan o vann lite för komfortabelt :) Det finns förstås dom som pratar om hedersamma förluster och små marginaler. (Inte Zlatan o inte jag precis efter målgång.) Fyra sekunder är inte så mycket, kanske går det att vända på det till nästa år :)

 

Foto: Lennart Peterson, Patric imål, med viss marginal...
 
Foto: Lennart Peterson, Glada medaljörer

 

 Foto: Lennart Peterson, Ett gäng glada o snabba löpare

 

 

Vad kan man säga om Kopparklinten Upp mer än att det är en orgie i mjölksyra och kanske årets mest ångestfyllda tävling, 430 m totalt, varav 73 är på höjden. Hur många trappsteg det är vet jag inte och vill kanske inte heller veta. Fast stämningen är hjärtlig och alla är på nåt sätt väldigt glada och nöjda - speciellt efteråt :)

I år hade jag krav på mig själv eftersom förra året var lite av ett bakslag (har inga ursäkter, men att springa bakis rekommenderas inte). Med bra form och - inte att försumma i detta sammanhang - fin tävlingsvikt borde det kunna gå bra.

Taktiken kan beskrivas ganska enkelt: Hur jag än gör kommer mjölksyran efter 40 sekunder, så min tanke var att hinna så långt som möjligt innan dess och sen härda ut!

Första utmaningen visade sig dock vara att ta sig ner till starten... Följ den snitslade banan! sa Ingemar, vilket jag gjorde. Efter 100 m i skogen kom Thommy Karlsson ifatt och vi skojade om den obändiga terrängen. Någon minut senare undrade Thommy försynt om vi var på rätt väg? ”Förmodligen”, trodde jag eftersom vi fortfarande kunde höra Torbjörn Claesson braka genom skogen framför... Det hela utvecklade sig till något av ett äventyr. Ner kom vi till slut även om vi hittade vår egen väg (som jag tyckte var ganska bra). Kanske får vi snitsla nästa år :)

Sen står man där i led på startlinjen, ser klockan räkna ner och konkurrenterna springa iväg. En efter en ivrigt påhejade av dom som inte själva ska springa och även av dom som ska förstås... Adrenalinet pumpar igång och efter "fem, fyra, tre, två, ett, kör!" är det full fart direkt. Det höll ganska bra fram till trappan som avverkades i dubbla steg. Fick kliva ett par steg i stentrappan därefter, innan det blev bättre fart igen. Hejade på Anders Edh - tävlingsfotograf för dagen och stapplade vidare upp mot toppen.

 Känns som hela världen snurrar men jag står still :)

 

 Nästan uppe!
 
Känns alltid som det går i ultrarapid i sista trappan där alla står och hejar och i hemlighet undrar varför man rör sig så långsamt...

1.54 blev sluttiden vilket var en putsning av personbästa och det räckte till seger 3 sekunder före Kristoffer och Johan som delade andraplatsen. Det är jag mycket nöjd med eftersom Kristoffer har gällande banrekord och Johan är ensam om att ha varit på pallen samtliga år! Överlag kan sägas att många imponerade med stora framsteg och att konkurrensen är stenhård!

Vill rikta ett stort tack till er (med Ingemar Elefant i spetsen) som organiserar denna fantastiskt roliga tävling!

Visa fler inlägg