Så äntligen dags att avhandla den sista disciplinen nämligen 6 kilometer terränglöpning på skogsstigarna runt Knorren. Upplägget var tre varv på den ganska tekniska 2 kilometers-banan. Kan ärligt säga att jag inte riktigt såg fram emot detta. Korta, intensiva lopp kryddat med plötsliga accelerationer över alla kullar o diken är ett recept för mjölksyrastumma ben. Kände förstås lite press också eftersom jag hade chans på en trippel så ingen chans att hålla igen o njuta av den fina sommarkvällen.
Jag var alltså lite nervös och laddad när jag drog på skorna o lufsade bort mot start. Klart att benen kändes extra tunga just idag :)
På plats var det väldigt bra uppslutning även om en del hade valt att stå vid sidan av. "Deras förlust!" tänkte jag medan jag värmde lite o passade på att gå bakom en buske innan start. Inte bara jag som var nervös och aningen ångestladdad visade det sig för (nästan) ingen vågade sig fram till startlinjen.
Pang! så var vi iväg... En riktig startpistol dagen till ära - skrämde slag på halva startfältet :) Min plan var hög fart utan att stressa och eventuellt förlita mig på min spurt (som en bra dag ligger i kapacitet nånstans mitt i mellan Anders Södergren och Petter Northug). Patric Johansson visade direkt att han avsåg att hålla i taktpinnen. Ganska snart blev det också tydligt att det var Patric, jag o Thommy Karlsson som hade bäst ben för dagen. Jag o Thommy lät Patric dra eftersom han var den enda som kunde banan... eller ja, det försökte vi intala oss första varvet :) Faktum var att vi sprang i 3.45 min/km fart och det kändes ganska bra för mig.
Ut på andra varvet fick Patric fortsatt förtroende eftersom han gjorde ett sånt bra jobb med farten. Thommy o jag tackade o smög med där bakom. Nu var vi ganska säkra på banan så det fanns egentligen ingen ursäkt att inte utmana. Förutom då att det gick fort och en farthöjning snart skulle leda till mjölksyra o risk för stumma ben. "Idag kanske är en bra dag för en spurtuppgörelse" tänkte jag o kände mig lite bekväm. Fast då måste jag förstås va med på slutet så synd att utmana för tidigt o riskera nåt... Så flöt också andra varvet förbi, något mer ansträngande men ändå i kontrollerad fart strax under 3.45 tempo.
Vid varvning kom så en fartökning från Patrics sida. Jag reagerade lite sent men kunde ändå täppa luckan ganska enkelt. Tyvärr gick det inte lika lätt för Thommy så plötsligt var det en duell med bara ett varv kvar att jobba på. Patric skruvade upp tempot och prövade dessutom ett par ryck till. Självförtroendet steg lite för jag kände att nu har jag kanske nånting på gång... "Undrar när jag gör rycket?" tänkte jag på väg nerför en kulle. "För sent!" insåg jag tre sekunder senare när Patric tog initiativet ifrån mig på ett mycket bestämt sätt. Hamnade fort några meter bakom och mina aningen stumma ben och bultande hjärta protesterade o ville inte alls vara med om att försöka komma ifatt. Hatten av! Idag var Patric den starkare löparen när han höll undan o vann lite för komfortabelt :) Det finns förstås dom som pratar om hedersamma förluster och små marginaler. (Inte Zlatan o inte jag precis efter målgång.) Fyra sekunder är inte så mycket, kanske går det att vända på det till nästa år :)
