Solbrännan är nästan borta, bara en antydan till rand finns kvar på armarna o benen efter tri-dräkten o 10 timmar i solen på Hawaii. 35 graders värme känns långt bort när man skrapar rutorna på bilen. Träningen har varit ytterst sporadisk senaste veckorna. Det och en rejäl förkylning gör att formen mer känns som pluffsig o seg än "odödlig toppatlet". Post-Hawaii depression? Framkallad av en plötslig växling från att hänga med världens bästa triathleter på en paradis-ö  till en aningen oglamorös vardag o en krånglande bil. Nåja, kanske fel tillfälle att fiska efter medlidande :) Bättre att drömma sig tillbaka till värmen och  återuppleva en av de häftigaste tävlingarna man kan vara med om som triathlet!

Denna Race Recap filmen förmedlar en del av känslan :)

http://eu.ironman.com/media-library/videos/events/americas/ironman/world-championship/2016/2016-imwc-recap.aspx#axzz4Qcp0SyMQ

 

 

Om Hawaii - the Big Island...

...är i många avseenden en paradisö med väldigt spektakulära vyer. Mitt i Stilla Havet på andra sidan jorden reser sig världens högsta bergsmassiv från havsbotten. Ingen ska luras att tro att denna vulkanö är platt - tvärtom! Här finns världens längsta sammanhängande stigning man kan göra på cykel - 4200m från havsytan till högsta toppen. På vägen dit kan man passera genom 18 olika klimatzoner från sönderbränd öken till regnskog till snöoväder... Allt på en ö man kör runt med bil på en dag. Aningen förenklat så är västra sidan bebyggd med jättekomplex av hotell och gated communities med bostadsrätter/andelslägenheter. Här går luftkonditioneringsanläggningarna varma för tillresta turister främst från fastlandet och Japan. Österut bor desto fler locals. Lite fler än 100 000 bor på ön. Jag bläddrade i en bok som antydde att Hawaiianerna en gång kom paddlandes från Polynesien men om det är sant ska jag låta vara osagt. På topparna bor det dessutom en eller annan astrolog och geolog som tittar i sina teleskop och på den fortfarande aktiva vulkanen. Hela ön rör sig i snigelfart söderut eftersom den i södra änden byggs på av stelnande lava medan den norra änden sakta återerövras av havet. Sportfiske, snorkling/dykning och surfning är förstås populärt. Sikten i vattnet är klar som i en pool. Tio meter ut från stranden kan man se otaliga färgglada akvariefiskar och förstås Honu - sköldpaddor. Tydligen ska det finnas svärdfiskar, hajar o diverse annat spännande. Det är inget jag kan bekräfta men i ärlighetens ska jag erkänna att jag inte letade eller tittade efter så noga när vi var ute o simmade :)

 
Lite avkoppling på stranden 
 
 Polyneser på tur

 

Simbanan

Varför krångla till det? 1900m rakt ut, vändning runt två jättebojar och sen 1900 m tillbaka. De flesta Ironman-fans har surfat youtube och sett piren som ramar in Digme Beach där starten går. 2300 triathleter trampar vatten 50 m från land. 50-talet funktionärer på surfbrädor patrullerar startlinjen för att hålla ordning fram till kanonen fyras av. Efter det är det organiserat kaos - TV-bilderna på detta talar för sig själva :)

 

 

Cykelbanan

Går längs öns västra kust och skär genom till synes oändliga fält av stelnad svart lava - en lite surrealistisk miljö för oss nordbor. Västra sidan är böljande men förhållandevis platt för ön. Cykelbanan har 1600 höjdmeter (Kalmar har 200). Det går nästan alltid lite uppför eller lite nerför. Förmodligen är detta en av de minst tekniskt krävande banorna jag cyklat. Först en sväng söderut och sedan längs kusten till Hawi på norra sidan av ön. Utöver två vändningar är det typ fem kurvor. Mest är det lååånga sköna raksträckor fram till ett krön, därefter - big surprise! - en ny lång raksträcka :) Sista milen innan vändning i Hawi går uppför. Landskapet är öppet och kraftiga vindar sveper in från havet och möter kall luft från bergen med ett, för den tillreste, nyckfullt o oförutsägbart resultat. Medvind ibland, motvind ibland o som extra krydda - riktigt rejäla kastvindar från sidan när det går som snabbast nerför.

 

 Oändliga raksträckor

 Fantastiska vyer

 

Löpbanan

Är som cykelbanan i miniatyr - först en 15 km lov fram o tillbaka söderut längs Ali'i Drive. Sen en rejäl stigning och sista 27 km längs Queen K Highway genom lavafälten. Innan norra vändningen viker det av ner mot vattnet vid Energy Lab. Där går det nedför ett par km. Samma väg tillbaka blir efter vändningen en stigning som efter 30 km med solen i zenit och vinden i ryggen (medvind = ingen svalka) kan upplevas som ganska tuff. Beroende på sinnesstämning kan man efter den trösta sig med att de sista 10 km är mest nerför på väg tillbaka mot den hägrande målrakan på Ali'i Drive.

 

 

Race Week

Under några dagar är Kona triathlonvärldens centrum. Från att vara en ganska stillsam stad där turister strosar runt o letar souvenirer invaderar plötsligt Ironman-cirkusen. Staden belägras av ca 5000 funktionärer, 2300 tävlande och tusentals tillresta supporters/familjemedlemmar. Organisationen är exemplarisk och flyter tack vare den massiva mängden otroligt trevliga funktionärer nästan helt utan väntetider. I takt med att tävlingsdagen närmar sig bli det också mer o mer vanligt med media-team som följer stjärnorna.

 2300 tävlande finns namngivna på listan bakom mig o Patric

Om man behöver någon form av utrustning finns det nästan säkert på mässområdet.  T.ex. lanserade Cervelo sin nya P5X. Vem vill inte ha en Batmobil-cykel för 150'? Det finns ett underbart citat från Slowtwitch (som kanske bara förstås av dem som älskar cyklar): "If a Dimond and a Diamondback mated and had a baby the P5X might well pop out". Men de flesta cykel- o hjulbyggarna finns förstås på plats. Samma med kläder o annat kul man kan tänkas behöva.

För en del vattnas det i munnen nu och för oss som är frälsta blir det en fantastisk inramning. Kanske världens bästa lekstuga för en triatlet :) Överallt är människor i rörelse och inte vem som helst utan gräddan av världens långdistans-triatleter. Varje dag har man chansen att bli starstruck av sina idoler. Gamla, nya o blivande världsmästare kryssar runt på banan tillsammans med alla age-groupers som putsar formen in i det sista. Det är svårt att sitta still och ta det lugnt i centrala Kona utan att ryckas med i träninghetsen. Dagarna före anordnas simtävling, Kids Race och förstås Underpants Run som är en välgörenhetstävling där tusentalet människor i maklig takt springer 5km i underkläder till stort jubel från publiken. Något som kanske inte passar en svensk sommar men absolut en skön upplevelse :)

 Liz Blatchford, förra årets trea

Mässområdet
 
Förra årets vinnarcykel i orginalskick - signerad Jan Frodeno

 

Raceday

Började tidigt - uppstigning kl fyra! 12 timmars tidsomställning och en aningen förhöjd adrenalinnivå underlättade förstås. En lätt frukost inklusive sportdryck o rödbetsjuice tvingades ner i en orolig mage. Ni som undrar hur nervös man är innan start första gången på Hawaii blir nog förvånade när jag säger - inte speciellt... Klart att den sista natten sov jag halvbra och lite kändes det i magen men jag var ändå förvånad över att vara mest otålig. Under veckan hade märkligt nog en känsla av trygghet infunnit sig. En klasskamrat sa en gång inför en tenta: "Varför ska jag vara nervös? Jag har ju förberett mig så bra det går och om jag stressar kommer det bara bli svårare." Minns att jag var lite irriterad för jag hade förstås fuskat med studierna och tyckte dessutom att hennes logik var störig - speciellt att hon lyckades (!) Den här dagen, nästan 20 år senare funkade det för mig med - jag kände mig förberedd - och otålig :)

 #1724, ready to race!

Ni som känner mig kanske också blir lite förvånade över att tidsschemat hölls till punkt och pricka. Avfärd till Kona tillsammans med Patric 30 min senare, det var väldigt mörkt ute men ändå en del bilar på väg åt samma håll. Allt flöt på fint, vi hittade parkering, kom in i tävlingsområdet o ställde oss i kön till body marking som trots väldiga köer gick snabbt. Vidare till invägningen (!) där min tävlingsvikt tydligen var godkänd :) Efter det kom vi in i växlingsområdet där vi kunde spana på proffsen och alla andra age-groupers. Fortfarande var nervositeten under kontroll: "jag kan det här, formen är bra och det här kommer bli roligt" spelades som ett mantra medan jag stod i toaköer (man måste gå flera gånger) och fixade i ordning cykeln. Det fanns en cykelmekaniker på plats som erbjöd sig titta över allt men det vågade jag inte eftersom cykeln hade funkat fint hela veckan. Med allt under kontroll lämnade jag in ombytespåsen och gick för att värma upp lite i vattnet. Det var lite kallt, bara 26 grader (lite svalare än i luften). Efter det satt jag o hängde med Claes Wikdahl en stund medan proffsen drog iväg och det till slut var dags att gå i vattnet...

Simstarten sker alltså  100 m ut i vattnet och i mitt fall var det 1500 glada manliga amatörer som skulle iväg samtidigt. Det finns gott om skräckhistorier härifrån så det var med blandade känslor jag trängde mig längst fram, nästan längst ut till vänster på utsidan. Simning behärskar jag men tycker inte om att bli störd och tappar lätt rytmen om någon vill slåss och klättra på min rygg. Trampade vatten i kanske tio minuter medan funktionärerna patrullerade startlinjen på sina surfbrädor. TV helikoptern hovrade över oss samtidigt som fotografer snorklade bland alla simmare. En av dem stoppade fram en kamera för att, som det kändes, filma mina näshår. Har inte sett nån sån bild efter - tyvärr :) Till slut vände funktionärerna upp sina surfbrädor som förvarning för startskottet från kanonen. Plötsligt small det och vi var iväg! Jag var inte snabbast men höll min position bra och ansträngde mig för att inte stressa eller gå för hårt o riskera stumhet o andnöd. Det fanns fler än ett par fötter att välja på men samtidigt var hela fältet i ständig rörelse - som ett fiskstim men utan kontroll. Mycket fokus gick till att bevaka de runtomkring och undvika krockar. Flera gånger befann jag mig ensam i "stormens öga" för att nån minut senare behöva tråckla mig förbi. Med det sagt gick det lugnt till, även om det var stressande med så många i rörelse runtomkring fick jag mer och mer förtroende för att mina medtävlande inte heller var sugna på att slåss. Resan upp till vändning flöt på bra, kunde hålla mig långt till vänster hela tiden men just vid vändningen kom jag in och fick innerkurva. Därefter hittade jag ett par fötter och hamnade mitt i en klunga som var närmast omöjlig att ta sig ur åt något håll mer än neråt. Det var inte så mycket att göra mer än att hoppas att farten var ok trots känslan att det gick lite för lätt. 2 km senare, fortfarande efter samma fötter började det strömma ordentligt när piren tornade upp sig.

 Kaboom! säger kanonen och 1500 simmare drar iväg

T1

Hade ingen koll på tiden när jag trampade uppför trappan men tänkte att jag kom ju igenom helskinnad o med gott om kraft kvar. Spolade av mig ytterst sporadiskt innan jag fick min tomma växlingspåse i handen. (Här var jag nära att börja gråta av lycka och helgonförklara funktionären. Ni som läst om mitt lopp i Kalmar vet varför :) ). Rusade lycklig in i tältet och drog av mitt nya swimskin som sedan åkte ner i påsen tillsammans med simglasögonen och mössan som jag absolut ville ha med hem. Rusade barfota ut på de sköna mjuka mattorna längs piren bort till cykeln längst bort. Fastnade naturligtvis lite bakom en stapplig gubbe med cykelskor. På med hjälmen och iväg med cykeln till linjen där jag fick hoppa på.

 

 På väg in i T1 efter avslutad simning

 

Cyklingen

Det var en konstant strid ström av cyklister då vi trampade iväg igenom Kona. Jag pillade in fötterna i skorna och kunde börja trycka på. Att jag passerade andra gjorde mig lite ivrig. Kanotister har traditionellt storkben, mina är fortfarande tunna trots några års cykling. "Fast en regerande klubbmästare får inte fega för mycket!" tänkte jag o trampade på. Många kör med wattmätare vilket jag tror säkert är bra. Fast utan en sån får man gå på känsla :) Bra kändes det också hela vägen söderut tills det började gå uppför och jag växlade ner. Plötsligt tog det stopp på tramporna och all fart! Det var ytterst nära att jag trillade omkull, ni vet en sån där riktigt pinsam vurpa när man sitter fast i pedalerna och inte kan hålla balansen längre... Med fötterna stadigt på marken kunde jag konstatera att kedjan hade hoppat av mitt oförsiktiga växlande - både fram och bak! Den satt dessutom fast mellan vevarmen och ramen. Händig som man är gick det till slut att fixa o något frustrerad med svarta händer kunde jag börja trampa igen. Passerade snabbt Kona och ut på Queen K Highway. Kunde här konstatera att känslan av att röra sig i ett fiskstim inte hade avtagit sedan simningen. Det var nästan tvärtom ute på cykeln. 10 m mellan cyklarna var närmast en omöjlighet. Jag fann mig snabbt i att hålla mig i omkörningsfilen men även det var en utmaning. Max två i bredd blev ofta fyra då den jag körde om gick ut och det dessutom kom nån bakifrån. Trenden var att jag kunde hålla högre fart än dom flesta och därmed köra om. Men efter en grupp, ofta närmare 50-talet stor, kom en till likadan. Upplevelsen var ganska lik ett linjelopp i detta skedet. Jag hittade ändå vägar fram och de runtomkring uppförde sig oftast disciplinerat och förutsägbart. Jag är glad att jag inte såg några olyckor trots detta myller av cyklister. Jag är däremot inte lika glad över att många såg sin chans att lägga sig i suget bakom andra. Det har talats mycket om detta i efterhand och jag kan bara instämma och efterfråga tuffare domare. När det hände så mycket och dessutom var riktigt rejäla nedförsbackar och delvis medvind försvann milen fort. Om det stämmer att en av mina splittar var snabbare än Jan Frodenos vet jag inte men välkomnar alla som vill vara med och föda den myten :) Känslan var att det gick snabbt att komma till stigningarna på väg till Hawi och vändningen. Där mötte jag också proffsen - det var riktigt häftigt (!) att se dem blåsa på nerför i dryga 70 km/h. Tyvärr lyckades jag strula med kedjan igen och var nära samma pinsamma vurpa en gång till. Men med erfarenhet från första gången löste det sig snabbt och jag kunde börja trampa utan att tappa speciellt mycket. I det här läget är det dags att nämna värmen. Någon hade under en period närmare 40 grader på sin cykeldator ute på lavafälten. I mitt fall var det hanterbart så länge jag kunde ta nya vattenflaskor att hälla över mig vid varje växlingsstation. Ibland blev det två eftersom det gick att få både i början o i slutet. Fartvinden och kallt vatten hjälpte mycket. Det tog dock bara minuter innan vattnet i flaskan blev varmt. På väg uppför mot Hawi var det inte så mycket fartvind längre o solen stekte gott. Efter en mil uppför var jag ganska nöjd uppe på toppen vid vändningen. Kunde plocka åt mig en efterlängtad flaska vatten o skratta inombords åt de få som hängde i penalty-tältet. I det läget hade jag gått lite hårt eftersom jag räknade med att kunna vila benen i nedförsbacken på väg tillbaka. I takt med att hastigheten steg glömde jag dock bort mina trötta ben. När det går över 60km/h och det kommer kastvindar är man inte så kaxig... Jag såg cyklisterna framför kastas som vantar i sidled och började fundera om det var värt att riskera en krasch...? Tre millisekunder senare hade jag bestämt mig för att det förstås var det! Om proffsen kan så går det bevisligen även om det är otäckt. Det här är ett bra tillfälle att flytta sina gränser tänkte jag o trampade på :) Så här i efterhand är jag nöjd med det beslutet, lite som efter man tvingat sig själv att åka uppskjutet på Liseberg. Efter backen kom en till, denna gången uppför och här var det återigen riktigt varmt. Benen var inte längre lika pigga så jag fick dra ner på intensiteten något. Farten var fortfarande ok och vinden fortfarande mest från sidan. Trampade kontrollerat och anpassade mig efter cyklisterna runtomkring. Så flöt det på över dom böljande lavafälten ett tag innan vinden började bli motvind. De sista milen var prövande med den tryckande värmen och många uppförsbackar. Vätskestationerna låg lite längre ifrån varandra än på vägen ut. Sånt kan sätta sig på huvudet lite, men på Hawaii är reglerna för den mentala kampen lite annorlunda. Tro vad ni vill men en del av mig, långt därinne, njöt av upplevelsen. "Den här racksträckan kommer aldrig ta slut - fy f*n vad underbart!" Men det tog slut och det var med en känsla av lättnad jag kunde dra ur fötterna ur skorna och vig som en panter hoppa av o lämna över cykeln i farten till en funktionär - precis som man sett Seb Kienle göra på tv :)

 

 Nästan 40 grader varmt, en del gillar det mer än andra
 
 På väg tillbaka med skön sidvind
 

T2

Lite stel stapplade jag runt piren innan en ny fantastisk funktionär gav mig min påse och jag kunde dyka in i växlingstältet där det var ganska bra med folk. Inte minst eftersom det var fullt med funktionärer som fjäskade och tog hand om oss som vore vi små barn. "Vill du ha nåt? Vad kan jag hjälpa till med?" frågade dom sjuttielva gånger... "Ryggmassage" tänkte jag men kände att det inte fanns tid så drog istället på vadkompression, strumpor, skor och stapplade vidare.

 

Löpningen

Kände mig stel och varm men inte helt slutkörd och framförallt utan de ryggbesvär som jag haft mina tidigare ironman. Nöjd med det försökte jag hitta ett lagom ansträngande tempo. Blev aningen överraskad när det visade sig vara 4.30min/km. Samtidigt lite frustrerad när jag trots det hade svårt att springa om nån. "Vad är det här?! Bara löparfantomer överallt? Vänta lite... hmm, ja just det - det är därför dom är här!" Lite stolt över min slutledningsförmåga så långt in i loppet sprang jag vidare söderut längs Ali'i Drive. Var också glad för visste nu att det hade gått fort på simningen och cyklingen. Känslan i löpsteget var ok o formen visste jag var bra. Men efter fem km hände nåt ganska fort. Värmen började kännas väldigt besvärande och jag var dessutom ganska kissnödig men ville inte stanna o tappa tid. Drog ner på tempot i vätskestationerna för att kunna få is, svampar med vatten och sportdryck. Den sköna känslan övergick till apati som är ett varningstecken att nåt är fel. Frustration trängde sig fram, varför kan jag inte snabbare?! Är jag klen och borde kämpa hårdare eller riskerar jag att bränna mig om jag forcerar? Efter ytterligare en kilometers kämpande mot huvud o värme var känslan istället panik - hur ska jag klara det här i nästan fyra mil till?!!! Detta kommer inte funka!

Fortfarande styrfart på Ali'i Drive 
 
Lite senare, aningen tyngre i steget...

"Varför saktar du in?" ropade Adam (Stenman) när han kom ångande strax innan vändningen. "Jag vill ha sällskap, häng på!" Tyvärr fanns inte det i benen vilket jag lyckades förmedla. "Sluta tänk o bara sätt en fot framför den andra" ropade han innan hann drog iväg. "Bryt ihop o kom igen" sa Per Elofsson. "Kliv, kliv, Överlev!" sa Mattias Fredriksson. Kloka ord från alla tre som sammanfattade mina enstaviga tankar. Stäng av hjärnan och fokusera framåt i den fart det blir! Sagt o gjort, med vad som kändes som knappt styrfart segade jag på. Strax därpå hittade jag en bajamaja och bestämde att det var läge för en välbehövlig paus för att lätta på trycket. Därinne var det varmt (!) Så varmt att jag i ångorna knappt reagerade på att jag kissade lila... "Undrar om det där är bra... Borde jag va orolig?" Flyktiga tankar innan det var dags att börja springa igen. - Sluta tänk, du är på Hawaii och det är en bit kvar. Lite lättare och lite gladare bestämde jag mig för att ta hjälp av allt som var positivt och roligt - sug in den sköna känslan av att va här :) High fiveade några barn och hetsade alla som supportade längs banan. Pratade om Trump med en amerikansk medtävlare som skämdes lite :) Mötte några svenskar på väg tillbaka och fick höra att jag såg piggare ut än nån av dem. Fick också bekräftat att jag fortfarande var bra med i loppet. Extra kul var det förstås att heja på Patric som såg oförskämt stark ut. Tillbaka inne i Kona hörde jag speakern vid målgång skrika upphetsat - Frodeno gick i mål följt av Kienle. Jag mötte Andi Böcherer och lite andra proffs o var aningen avundsjuk att de skulle gå i mål medan jag hade 27 km kvar. Det hjälpte inte att nästa utmaning var banans brantaste uppförsbacke - där jag valde att gå.  Hejade på Björn Andersson, (klart att han stod just där...) Det blev ingen djupare dialog även om jag var långsam men han höll med om att det var varmt.

Väl uppe var jag tillbaka på Queen K Highway med de oändliga raksträckorna. Här började känslan komma tillbaka lite grand. Det handlade fortfarande om ren o skär överlevnad men trenden var positiv eftersom jag kunde börja springa om medtävlare och sånt är skönt. Jag var fortfarande tvungen att gå igenom vätskestationerna för att få vatten över mig, svampar innanför linnet, is i kepsen och sportdryck/cola i magen - helst i den ordningen. (Det var nära att bli cola i kepsen ett par gånger :) ) Efter ett par vätskestationer där jag fick i mig bra med energi förstärktes den positiva trenden. Här mötte jag också dam-eliten med suveräna Daniella Ryf i spetsen. Det blev en skön påminnelse om stundens allvar. En liten stund senare hejade jag på fantastiska Åsa Lundström som efter en grym löpning blev åtta! Vågar säga att hon grävde djupt på löpningen. Den blicken och beslutsamheten var nästan otäck även för en härdad idrottsman som jag. Elva krön och raksträckor senare var det dags att vika av nerför backen mot sista vändningen. Oftast är det kul att springa nerför, undantaget är när man vet att man snart ska upp där igen :) Efter en skön km nerför hejade jag på Adam som gick fortsatt starkt. Sen lite flack löpning längs stranden innan det var det dags för sista vändningen! Det här borde kunna lösa sig! Laddade rejält med svampar o energi innan den haussade uppförsbacken vid Energy Lab där luften står still o solen steker lite hårdare. Kanske var det eftersom jag var beredd på att bli fullständigt knockad som det kändes bra. Det gick inte speciellt fort men knocken uteblev och benen var fortsatt starka uppe på toppen. Här var jag riktigt glad igen! Hade precis hejat på Patric o flera andra vilket förstås var roligt men den största glädjen kom från vetskapen att det bara var 10 km utför kvar. Aningen överentusiastisk höjde jag tempot vilket höll ett par km innan kroppen segade ihop igen. Mer energi o på't igen. Så höll det på, och kilometrarna flöt på i ett anständigt tempo. Åtminstone tyckte jag det tills Richard Bäckström kom ifatt. Efter magbekymmer vid Energy Lab stod han för dagens comeback. "Kom igen nu, vi ska under tio timmar! Det är bara tre km kvar!" Det blev andra gången som jag inte kunde hänga på men farten gick upp iaf. Skulle ljuga om jag sa att jag inte kollat på klockan innan dess. Visste att jag hade chans på sub10 men var tidigare inte i mentalt läge att orka bry mig. Fast nu med bara tre km kvar började hornen växa fram. Det kommer bli nära, tänk om jag missar med åtta sekunder som i Kalmar 2013... Forceringen var inte våldsam på något sätt men kanske gjorde den skillnad. Några placeringar tog jag på väg mot Kona och i nedförsbackarna innan det var dags att svänga in på Ali'i Drive. "Det här är underbart! Jag är nästan i mål! Bara det bästa kvar!"  borde jag tänkt men känslan var snarare "Tar det aldrig slut!"  Om man ska sammanfatta löpningen så var första fem km sköna och sista 100 m var riktigt, riktigt sköna... det däremellan var det värsta jag gjort i min idrottskarriär. Varför förstår ni om ni ger er ut o springer nästa gång det är 35 grader varmt :)

"You are an Ironman!" ropade Paul Kaye när jag stapplade in på gummiben. Sub10 med nästan två minuters marginal kändes som en stor seger.

 Målgången man drömt om!
 
 Där satt den - 9.58.03!

Post race

Fick genast en ledsagare som tålmodigt stöttade mig bort till post-race området. Man måste hedra funktionärerna som tar hand om alla ironmen. En del, mig själv inräknat snubblade fram som ett hjälplöst barn medan andra i värsta fall behövde vård. Inte många mådde speciellt bra efter målgång... Skönt då att Post-race området bjöd alla möjliga sorters mat o dryck. Där fanns förstås också den efterlängtade medaljen och finisher T-shirten. Satt en stund och pratade med Richard o Adam om dagens erfarenheter. Kunde konstatera att vi alla ville hit igen nån gång men kanske inte så snart som nästa år...  Vi var också rörande överens att det fanns en del att fila på :) Efter en riktigt skön massage o lite god mat var jag väldigt nöjd med livet igen. Fick tag på mobilen o wifi för lite kontakt med omvärlden innan det var dags att checka ut cykeln o sätta sig i bilen. En 20 timmar lång dag tog slut efter en skön avstämning med familjen Johansson och en efterlängtad dusch. Det blev sovmorgon och väldigt lugnt poolhäng på söndagen innan avslutningsbanketten med prisutdelning där det - hör o häpna - regnade! Eftersom vi satt utomhus o åt kändes det nästan som hemma en stund :) Tråkigt nog var det också hemma jag hamnade alldeles för snabbt. Hann med en tur till vulkanen innan det var dags att sätta sig på planet och åka i ganska dryga 30h för att kliva av i 30 grader kallare höstrusk. Nästan två veckor i paradiset (för en triatlet), en tävling som gick fantastiskt bra, nästan så bra som jag ville. Jag blev dessutom sjätte bästa Svensk o det är jag stolt över. Ar fått massor av intryck som jag fortfarande bearbetar. Detta är en resa jag gärna skulle göra igen men inte nästa år. Då är det VM i Chattanooga, Tenesse som gäller, hälfen så långt men det ska gå dubbelt så snabbt!

Mahalo!

 
 
 
Idag är det måndag, får påminna mig själv eftersom tidsomställningen fortfarande ställer till det lite i huvudet. På andra sidan jorden, där jag startade min resa för några dagar sedan går ni och lägger er när jag vaknar. Här är lite av en annan värld, så långt bort det går att komma, en drömvärld där triatleter samlas för att få leva ut sina fetischer :)
Det är varmt här på ett sätt man aldrig får uppleva under en svensk sommar. Blåser gör det också, fast det gör det ju hemma med. Vägarna är släta som salongsgolv, skär igenom lavafälten som ritade med linjal o backarna är böljande o långa. Högsta toppen på Hawai'i är faktiskt 4200m fick jag lära mig idag. Lite glad att cykelbanan går längs kusten :) Västra sidan av ön (där vi tävlar) ser ut som ett svartbränt månlandskap medan östra sidan är regnskog. På bergen däremellan finns det snö.
Så hur känns det då att vara här - njuter jag som alla vill att man ska? Var det värt pengarna o en sprängd tidbank på jobbet? Mitt spontana svar är JA! men kanske bäst att reservera svaret till Lördag em :)
Nu är det skithäftigt att vara i händelsernas centrum omgiven av världsstjärnor o idoler. Det känns kalas att ha ordning på utrustningen o de flesta detaljerna. Det känns riktigt bra i kroppen... Har faktiskt inga ursäkter till varför det inte skulle gå bra på Lördag ... Visst kan det bli så att jag i min iver går på lite för hårt (ganska troligt) o visst kommer kroppen koka under en lång dag i solen. Men det löser sig nog, så är iaf känslan just nu - att det kommer att gå bra :) Det får ni gärna påminna mig om en timme innan start ;)
 
 

3CT KM i löpning

Publicerat i: Tävling 3CT, Markus Nymark, Triathlon

Så äntligen dags att avhandla den sista disciplinen nämligen 6 kilometer terränglöpning på skogsstigarna runt Knorren. Upplägget var tre varv på den ganska tekniska 2 kilometers-banan. Kan ärligt säga att jag inte riktigt såg fram emot detta. Korta, intensiva lopp kryddat med plötsliga accelerationer över alla kullar o diken är ett recept för mjölksyrastumma ben. Kände förstås lite press också eftersom jag hade chans på en trippel så ingen chans att hålla igen o njuta av den fina sommarkvällen.

Jag var alltså lite nervös och laddad när jag drog på skorna o lufsade bort mot start. Klart att benen kändes extra tunga just idag :)

 

 Foto Lennart Peterson, Bra uppslutning inför start

På plats var det väldigt bra uppslutning även om en del hade valt att stå vid sidan av. "Deras förlust!" tänkte jag medan jag värmde lite o passade på att gå bakom en buske innan start. Inte bara jag som var nervös och aningen ångestladdad visade det sig för (nästan) ingen vågade sig fram till startlinjen.

 

 Foto Lennart Peterson

 

Pang! så var vi iväg... En riktig startpistol dagen till ära - skrämde slag på halva startfältet :) Min plan var hög fart utan att stressa och eventuellt förlita mig på min spurt (som en bra dag ligger i kapacitet nånstans mitt i mellan Anders Södergren och Petter Northug). Patric Johansson visade direkt att han avsåg att hålla i taktpinnen. Ganska snart blev det också tydligt att det var Patric, jag o Thommy Karlsson som hade bäst ben för dagen. Jag o Thommy lät Patric dra eftersom han var den enda som kunde banan... eller ja, det försökte vi intala oss första varvet :) Faktum var att vi sprang i 3.45 min/km fart och det kändes ganska bra för mig.

 

  Foto: Lennart Peterson, Ett varv klart redan! Känns bra :)

Ut på andra varvet fick Patric fortsatt förtroende eftersom han gjorde ett sånt bra jobb med farten. Thommy o jag tackade o smög med där bakom. Nu var vi ganska säkra på banan så det fanns egentligen ingen ursäkt att inte utmana. Förutom då att det gick fort och en farthöjning snart skulle leda till mjölksyra o risk för stumma ben. "Idag kanske är en bra dag för en spurtuppgörelse" tänkte jag o kände mig lite bekväm. Fast då måste jag förstås va med på slutet så synd att utmana för tidigt o riskera nåt... Så flöt också andra varvet förbi, något mer ansträngande men ändå i kontrollerad fart strax under 3.45 tempo.

 

Foto: Lennart Peterson, Vem satte en bom över vägen där vi ska springa?

Vid varvning kom så en fartökning från Patrics sida. Jag reagerade lite sent men kunde ändå täppa luckan ganska enkelt. Tyvärr gick det inte lika lätt för Thommy så plötsligt var det en duell med bara ett varv kvar att jobba på. Patric skruvade upp tempot och prövade dessutom ett par ryck till. Självförtroendet steg lite för jag kände att nu har jag kanske nånting på gång... "Undrar när jag gör rycket?" tänkte jag på väg nerför en kulle. "För sent!" insåg jag tre sekunder senare när Patric tog initiativet ifrån mig på ett mycket bestämt sätt. Hamnade fort några meter bakom och mina aningen stumma ben och bultande hjärta protesterade o ville inte alls vara med om att försöka komma ifatt. Hatten av! Idag var Patric den starkare löparen när han höll undan o vann lite för komfortabelt :) Det finns förstås dom som pratar om hedersamma förluster och små marginaler. (Inte Zlatan o inte jag precis efter målgång.) Fyra sekunder är inte så mycket, kanske går det att vända på det till nästa år :)

 

Foto: Lennart Peterson, Patric imål, med viss marginal...
 
Foto: Lennart Peterson, Glada medaljörer

 

 Foto: Lennart Peterson, Ett gäng glada o snabba löpare

 

 
Visa fler inlägg